Hej då, kind of

Well, känner att jag måste skriva något jättelångt och bra nu. Vet inte varför, men känner som en press för att skriva ett sånt här 'hej då'-inlägg, vilket i sig är jävligt värdelöst.

Jag började fundera på varför jag flyttar. Utbildning, visst - men det kan jag få i Sverige också. Faktumet att Sverige faktiskt är ett u-land i all ära, men man kan faktiskt överleva. Slentrian? Jo, men det har jag slagits med förut.

Jag har ju i princip precis fått ordning på allt från studier till lägenhet till garderob och då ska jag helt plötsligt pysa iväg. Varför det?

Jag tror det är en brist på glädje. Jag är faktiskt inte glad i Sverige, på Kungsholmen, på NK, på treans buss eller tunnelbanan. Det finns bara inte där. Jag vill ha något annat, jag vill vara glad. Utåt sett har jag ofta uppfattats som en ganska cynisk, dryg och rent av tråkig människa. Jag säger att jag är en produkt av min miljö.

Visst har jag grejer att vara glad över. Ljuvliga vänner, sköna föräldrar, matriella ting, en grym tur och jävligt juste utseende. Inget jag tar för givet - absolut inte. Men trots detta är jag en bitter pojke. Man känns lite väl.

Glädje har jag istället funnit utomlands. I London, Swansea, Paris, Barcelona, Hvar, Split, Oslo till och med i Italien. Så den finns där inne i mig någonstans. Jag ska bara leta fram den och Stockholm verkar inte vara den rätta miljön.

Perth kanske inte heller är det. Men hellre bitter i sol än slask.

Nu skenade jag iväg lite. Jag skulle ju säga hej då. Det känns lite skumt också. Det är ju trots allt 2007 och det finns www och telefoner med kameror så man kan skicka bilder. Men det är väll inte samma sak som att träffas och kramas på riktigt.

Kort och simpelt - till vänner och ovänner;

Tjipp!