Avsked

För nästan 5 månader sen tog jag avsked från Sverige och allt som hör till. Redan då ifrågasatte jag min flytt. Sverige som ett u-land, slentrian, lägenhet, studier, NK och treans buss diskuterades. Jag skulle släppa bitterheten och bli en ny människa nere i Perth och AU.

Hur gick det?

Well, nu så här 5 månader senare känner jag mig faktiskt lite mindre bitter än tidigare - trots att det mesta finns kvar. Men jag tror att folk har en annorlunda 'perception' av mig här nere än vad mina vänner hemma hade.

Det är skitroligt. Här känns jag lite mer helylle på något mysigt sätt. Jag gillar det och spelar med. Ibland rinner det över men inget som inte lite 'räkna till tio'-logik biter på.


Visst har jag grejer att vara glad över. Ljuvliga vänner, sköna föräldrar, matriella ting, en grym tur och jävligt juste utseende. Inget jag tar för givet - absolut inte. Men trots detta är jag en bitter pojke. Man känns lite väl.

Så skrev jag i mitt avsked. Jag känns nog lite väl fortfarande, i alla fall inombords. Resten har ändrats rejält. Ljuvliga vänner? Självklart, dock inte på samma sätt. Kontakten med föräldrar är sisådär. Matriella tingen lämnades hemma, till stor del. En del godsaker som skärm och kläder hängde dock med. Den grymma turen är det rätt bra med still. Karma fungerar lika bra här som i Sverige. Mitt utseende har väll kollapsat rätt hårt sen jag flyttade. Har väll blivit en ansiktsmask och två sit-ups sen jag kom ner.

Är jag bitter fortfarande? Ja.
Hjälper Australien? Lite.
Stannar jag? Förmodligen.
Är jag riktigt helylle? På väg, kanske.