Gräset på andra sidan

Hur kommer det sig att jag aldrig kan bli nöjd. Efter ett halvår i Perth och timmar av drömmandes om ett soligt, shoppingfyllt och ljuvligt Stockholm så satte jag mig äntligen på planet som skulle ta mig hit. Väl framme så tog det ungefär sju, åtta på sin höjd, timmar innan jag tröttnade. Stockholm, vilket jälva skämt. Goda vänner och trevligt sällskap i all ära, men resten - vad fan har hänt? Det är ingen magi längre.

Det är bättre att längta än att ha?

Jotack. Jag längtar tills jag flyger ifrån Stockholm, det här var ingenting för mig, so far. Det kan ju bli bättre. På Torsdag lyfter jag igen för att bekanta mig ytterligare med Londons gator, det ska bli riktigt roligt. Jag längtar men ser inte hur det kan vara bättre än att faktiskt ha Londons underbara gator nedaför lägenheten. Väl i London kommer jag antagligen längta till Rue de Whatever i Paris - som är nästa stopp innan jag åker hem till Perth.

Varför blir jag inte nöjd? Är det mina förväntningar som är för höga eller är det faktiskt städerna (i det här fallet) som uppenbarligen inte håller måtten?

Det tåls att tänkas på. Ikväll ska jag kanske och förhoppningsvist äta middag med Carl, kanske Desi också - Kungsholmen kanske? Det vore gott.